nolltre

Jag blir så less på mig själv, på att jag inte klarar av att sätta rimliga mål som jag kan hålla.

 

Jag går upp i vikt, jag tränar inte varje dag, jag är bara värdelös och sover alldeles för lite. Jag räcker inte till, jag klarar inte av att prestera. Samtidigt som jag bara vill ägga mig ned och gråta tills jag försvinner så vet jag att det inte är något alternativ. Jag har inte råd att fjanta mig, jag måste ta tag i mitt liv. Men jag är rädd exakt varje sekund. Rädd för att någon ska ana, rädd för att någon ska se. Sov över hos en vän som frågade mig hur jag mådde och jag svarade att allt var så himla underbart och sedan bytte jag om för att gå och lägga mig och jag såg att hon såg, och jag såg hur ledsen hon blev och allt jag kan tänka på är den där blicken. Eller som förra helgen då vi pratade om att kräkas på fyllan och jag sade att jag hade en dålig relation med bulimi och orkar därmed inte med att förmå mig att kräkas och fick frågan om jag haft det själv. Var så nära på att säga sanningen. Var så nära på att säga "nej jag äter bara inte" och le. 

 

Alldeles för ofta talar jag om mina problem med mat på fyllan och alldeles för ofta är det mitt enda sätt att bedöva ångesten jag får av att veta hur många kcal jag sveper medans medveteandet fylls av vitt fluff.

 

Jag behöver mer vitt vin i mitt liv.